Igår trodde en expedit på Indiska att jag var mamma till min kompis son. Han är tre år och adopterad från Vietnam. Tänk om det var så, han är världens glligaste unge charmig, klipsk och busig. Jag hann träffa kompisar till dem också, två söta tjejer, även de adopterade från Vietnam. När jag kom hem började jag kolla upp adoptionsförmedlingarnas hemsidor eftersom vi bara är köar i AC än så länge och det lär vara bra att vara med i flera. Då kom jag ner på jorden igen... Vi är fel för så många länder. Inte gifta ännu (för vissa länder ska man ha varit gifta i flera år) och relativt gamla med våra 37 och 39 år.
Jag vill adoptera, det är bara allt runt omkring som känns jobbigt; giftermål (ja, faktiskt), kurs, väntan, utredning, väntan, o.s.v. Mitt mål är att bli förälder på ett eller annat sätt. Det ska jag försöka hålla fast vid.
Du är inte ensam. Jag känner likadant kring adoption. Allt runtomkring känns såååååå jobbigt. Och det jobbigaste och kränkande faktiskt tycker jag är att man måste visa och vända ut o in på allt för att bevisa att man "duger" som förälder inför en handläggare, medans man själv känner till hur många som helst dom aldrig skulle passera genom en sådan granskning men de har barn till höger o vänster. Nu spånar jag kanske lite väl mkt men så känns det för mig så jag förstår dig så väl.
SvaraRaderaDet finns länder som inte kräver så lång tid som gifta och vår handläggare sa att sambotiden räknas in.Ibland har de barn på BFA sida som söker akut föräldrar vet dock inte närmre hur det funkar men kan vara värt kolla upp.
Ja, även om alla säger att vi borde bli godkända så är jag inte säker på det förrän det händer. Vår fertilitetsutredning var ju också prickfri, men nu hör vi till bottenligan på grund av mina usla ägg.
SvaraRadera