Jag fick mens när jag var tolv år. Det innebär att jag har haft mens i 25 år nu. Anta att jag kommer att fortsätta menstruera i tio år till. Då kommer det att ha pågått var fjärde vecka i 35 år, alltså nästan nio år av mitt liv. Nio år med PMS, magont, dubbla mensskydd och blodbrist (jo då, här förloras det mer än måttliga mängder varje månad), till vilken nytta? De sista tre åren har menscykeln även inneburit ett svajigt temperament; hopp i två veckor och psykisk smärta ovanpå den vanliga fysiska varje månad.
Jag har skrivit om detta tidigare, men jag undrar fortfarande. Sedan skolsköterskan gick igenom menstruationens mysterier i sexan har jag trott att regelbunden mens och fertilitet hör ihop, men min kropp bevisar ju att så inte är fallet.
Om män hade haft mens skulle forskarna ha hittat ett "botemedel" för länge sedan, det är jag övertygad om.
Det värsta är att allt jag läser om sexualundervisning i skolan (nej, inte mycket) tyder på att den inte ändrats ett dugg. Att det bara handlar om hur man inte blir gravid.
SvaraRaderaKanske hade det var skillnad på problemet barnlöshet också om det var män som blev gravida?
Först om hur barn blir till och sedan om hur barn inte blir till = skydd. Media spelar in här också tror jag, vi får höra från alla håll att oönskade graviditeter är det värsta som kan hända.
SvaraRaderaJag tror absolut att det hade varit skillnad om det var män som blev gravida. Dessutom läggs såväl ansvaret för att skydda sig som för att planera för en familj på kvinnan. När det inte går är det vi (jag...) som själva rår för det eftersom vi kanske väntat för länge/stressat eller något annat.