Jag googlar runt om adoption. Var jag än läser, adoptionsorganisationernas hemsidor, forum, bloggar, så står det att adoption tar flera år. Inte ett par år utan flera. Fyra, fem, sex år kanske. Speciellt om man som vi inte ens är gifta ännu och äldre. Hur gick det till att jag blev äldre?
Om jag kunde ge ett råd till den jag var för två år sedan skulle jag säga åt mig själv att ställa mig i kö till en adoptionsförmedling. På skarpen. Jag tror i och för sig inte att sambon var redo för att tänka på adoption då, men jag hade ju kunnat registrera oss och betala avgiften utan att göra så stor affär av det.
Nu undrar jag hur jag stå ut med att vänta så länge? Mina vänners barn börjar dagis, 6-års, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och börjar väl snart ta studenten. Snart börjar väl de första mor- och farföräldrarna dyka upp i bekantskapskretsen... Vad gör vi under tiden? Sitter framför varsin dator.
Precis så känner jag också!
SvaraRaderaKRAM!
Vad ska man göra under tiden då? Hitta sig själv? Men det får ju inte kosta pengar så då får det ju bli på någon slags "andligt" plan i så fall...
SvaraRaderaNelle, jag har väntat och "gjort annat" i 10 år, började ju första gången försöka 1999. Det går. Det är tidvis väldigt jobbigt, men det går. Om ni ska börja adoptionsspåret så kommer ni periodvis ha fullt upp med kurser och utredningar. Och för varje avslutat steg kommer ni troligen känna att det är ett steg närmare barnet. Det kommer att finnas mycket att tänka på, är nog en process där man måste involvera hjärnan mer än vid de biologiska försöken.
SvaraRaderaVi gifte oss också med kort varsel. Vänd er till någon av kranskommunerna eller till någon av de vigselförrättare som finns i länet. Det finns en lista på varje kommuns hemsida. Ring kommunens växel och fråga. Ni kan gifta er varsomhelst, bara ni får tag i en förrättare. Vi fick en mycket bra kvinna från Vallentuna. (Gifte oss på Skansen.)
Och ni måste inte gifta er kyrkligt, även om många i adoptionsbranschen säger det är en fördel. Är bara av betydelse om ni ska adoptera från uttalat kristna länder (typ SA). Oss har de aldrig frågat om kyrkligt eller borgerligt.
Om ni väljer adoption, så önskar jag lycka till! Ni har fortfarande tid.
Tack Hedda. Det ska jag ta tag i på måndag.
SvaraRaderaNu är jag mitt uppe i det här misslyckandet, men på ett plan känns det skönt att det är över. Det finns ju de som inte lyckas efter tio försök fast allt sett bra ut hela tiden, nu blev plågan i alla fall inte så utdragen. Det kommer nog att bli skönt att slippa fixeringen vid den egna kroppen också, det teoretiska runt adoption passar mig nog bättre.
Förstår att du är knäckt, det är ju en sån besvikelse när det inte funkar. Att avsluta något är en sorg. Det blir en annan framtid som man får tänka sig. Det tar tid att vänja sig. Men det går och det kan bli bra. För mig hjälpte det att ta tag i allt det praktiska kring adoption. Det var liksom något annat än att bara sitta overksam och gråta, tyckte jag. Men gråta behöver man ju ändå.
SvaraRaderaKram.
Ja, det känns sorgligt. Det jobbigaste är tiden eftersom vi redan väntat så länge och det kryllar av småbarn runt omkring oss. Men det vet du ju. Ja, nu ska jag göra allt för att sätta mig in i adoptionsprocessen. Jag har två kompisar som har gjort det på egen hand, så då ska väl jag/vi klara det också.
SvaraRaderaKram tillbaka! Du är ett fantastiskt stöd!