Det är en solig dag i juni 2009 och jag är hemma hos en av mina bästa vänner. Hennes barn leker i poolen och hon har fullt upp hela tiden, på det där sättet som småbarnsmammor alltid verkar ha. Medan hon pratar med grannar över staketet, säger till barnen att inte stänka på varandra och gör i ordning fika går jag upp på övervåningen och ringer till min gynekolog. Jag har funderat länge på att försöka få tid för en fertilitetsutredning, men sambon har stretat emot. "Det är ju inget fel på oss, snart kommer det att gå." Sköterskan i telefonen låter irriterad och jag är nervös. Till slut får vi i alla fall en tid i oktober.
Jag tror att det är en fredag och vi har tagit ledigt från våra jobb. Den kvinnliga läkaren frågar om vår hälsa och hur länge vi har försökt. Hon gör en snabb gynundersökning och konstaterar att allt ser ut att vara okej. Sambon får lämna två spermieprov, det första var inte tillräckligt bra, och vi åker dit ett par gånger till för blodprov, ultraljud och spolning av äggledarna. Allt ser bra ut och vi borde ha goda chanser att lyckas med IVF. Mitt i allt detta frågar faktiskt gynekologen om vi har funderat på adoption. Vi blir stumma och jag tänker att hon är en läkare och att hennes del i detta väl ändå är att undersöka våra kroppar.
Den fjärde november 2009 skickas vår remiss för IVF till landstinget. Nu börjar vi vänta.
Intressant att läsa! Och dessutom tror jag att det är jättebra att skriva av sig hela historian efter ett sånt här besked. Jag fick det rådet när jag fick mitt besked. Jag tänkte mig kollegieblock och tyckte det vore pisstråkigt. Men några månader senare startade bloggen. Det är den bästa terapin jag kunnat få. När man skriver av sig rätar man ut så mycket och kan till slut kankse få perspektiv. *förhoppningsvis*
SvaraRaderaKram