Så var det dags igen. Sex kapslar blandade med vätska och högsta dosen Menopur insprutad i magen. Häpnade över hur lite Menopur vi hade i kylskåpet, eftersom vi har en hel hylla full med rester från tidigare IVF-försök; Gonal F, Ovitrelle, Suprecur och Synarela, men bara Menopur så att det räckte för en enda kväll. Klantigt. Minns nu att jag bara hämtade ut nässprayen eftersom vi lånade ut lägenheten i somras och jag inte ville ha ännu mer mediciner för allmän beskådan än vi redan har i kylskåpet.
Det känns tungt nu. Jag vet att jag borde glädjas över att vi/jag är igång, men det väcker så många jobbiga minnen att börja om igen. Sambon känner inte alls likadant utan tycker att jag tuggar samma saker om och om igen. "Det tjänar ingenting till att oroa sig, det förändrar ju ändå inget."
Jag sprayar, får ont i huvudet, tar sprutor, går upp i vikt, åker på ultraljud och träffar läkare som rynkar pannan åt att det bildats så få ägg och är ensam hemma när läkare ringer och säger att det inte blir någon insättning den här gången heller eftersom det är fel på mig, på mina ägg. Det är jag som går igenom behandlingar därför att det är fel på mig. Klart att vi känner olika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar