Om vi hade haft tur tur hade vi fått barn för två och ett halv år sedan (vi började försöka för drygt tre år sedan). Under det tidsspannet har mer än tio tjejer i vår vän- och bekantskapsskrets fått sitt första eller andra barn. Alla har de varit äldre eller jämngamla med mig. Visst har jag läst och hört i media att fertiliteten sjunker med åldern, men i vår omgivning har det inte märkts alls.
Jag är för gammal och har varit det i flera år medan mina jämnåriga inte är det, hur kan det vara så?
Jag förstår precis. Jag var 28 år och mina vänner hade knappt börjat skaffa barn när jag fick detta besked. Så galet orättvist är det. Man blir helt knäckt när man jämför med andra. Inte lätt att låta bli. Du verkar ändå stark på nåt sätt. Jag hoppas dig det bästa! Kram
SvaraRaderaJa, det är en kamp hela tiden att inte jämföra sig med och avundas på andra. Håller tummarna för att er ÄD ska gå vägen!
SvaraRaderaKram !
Känner igen det där med att vadå minskad fertilitet med åldern? Känner hur många som helst som spottar ur sig ungar utan problem trots närmare 40 än 30 strecket och det är inga problem där inte. Hoppas att er ÄD går bra.kram
SvaraRaderaLina: för oss blir det nog ingen ÄD, tror att kön är för lång. "Allting går" håller på nu. Många tjejer och behandlingar att hålla reda på ;-)
SvaraRaderaJa det är ju denna orättvisan ständigt, varför inte jag när alla andra...? Flera av mina väninnor i samma ålder som jag har fött barn nu eller är gravida. Varför det är så.. livets outgrundliga mysterier.
SvaraRaderaOch ÄD. Vi har köat i Huddinge i 1,5 år snart. Vi kommer inte att hinna fram innan jag blir "för gammal". Vad gäller ÄD är ju enda möjligheten utomlands om man är 35+. Eftersom kön är för lång.
Det är så svårt att hålla "varför inte jag-tankarna" borta. För jag undrar ju verkligen varför, även om jag vet att jag aldrig kommer att få ett svar.
SvaraRaderaVi lär ju inte heller komma fram i landstingets ÄD-kö och jag är inte beredd att betala för att åka utomlands.
Så känner jag också kring ÄD, är inte villig att betala så mycket för något så chansartat (i mina ögon). Efter infertilitetsbeskedet kände jag bara att "nu skiter jag i det här!" dvs min tydligen värdelösa kropp. Adoption kände som det enda möjliga. Men det är en sorts process att gå igenom, att ställa om.
SvaraRadera