Sommarens sista dagar nu, kanske den allra sista helgen på nästan ett år med bara ben och bad. Ändå är jag så ledsen. Igår var jag på utomhuskonsert med min kompis, en perfekt sysselsättning den sista varma helgen. Där träffade vi först ett par bekanta som sprang efter sin storögda dotter som nyss börjat gå och pratade om livet som småbarnsföräldrar. Sedan kom en gammal kursare fram och pratade om livet som förälder till barn som nyss börjat skolan. Själv hoppades jag hela tiden på att de inte skulle fråga om mina barn, barnen som jag inte har.
Det är märkligt jobbigt att träffa ytliga bekanta som har barn. Vänner med barn är annorlunda, jag tycker om barn och är bra på "ta" dem och vännerna vet eller anar åtminstone hur vi har det. Bekanta kanske undrar varför vi är barnlösa, de kanske beklagar sig över bristen på sovmorgnar eller berättar med en nyfrälsts iver hur annorlunda livet som förälder är. Jag orkar inte. Och jag tycker inte om att känna mig avundsjuk, för det är precis det jag är. Ofta.
Jo tack.. det är så där lagom halv jobbigt med gravid magar och andras barn! Jag tänker vara tacksam att vi inte umgås med så många med barn!
SvaraRaderaJa det är jobbigt. De är ju också så uppe i sin situation att de inte kan se hur det mottas riktigt. Och vi är uppe i vår situation. Och aldrig mötas de två..??
SvaraRaderaFinurlan: De finns överallt... Det går inte att komma undan verkar det som. Jag försöker undvika alla möjliga sammanhang som jag tror kan bli jobbiga, men när man minst anar dyker det upp en nybliven förälder som vill dela med sig av föräldraupplevelsen. Hur som helst - skönt att ni har folk omkring er som inte har barn.
SvaraRaderaHedda: Ja, det är väl så att man alltid är mitt uppe i sitt eget. Det är bara det att jag lyssnat tålmodigt till föräldrarna i min omgivning så länge nu. Skillnaden är att det inte ligger framför mig längre, i alla fall inte genetiska barn, utan att det är kört.
SvaraRaderaDet gör särskilt ont när man fått ett sånt besked som ni har fått, så nyligen. Det gör fortfarande ont för mig också, fast det gått 1,5 år sedan beskedet i vårt fall.
SvaraRadera:(
Kom på en sak till bara. Det är lite lättare att hantera nu faktiskt, för nu kan vi säga att vi ska adoptera. Många som jag har berättat det för verkar få lite av tunghäfta. Då är de iaf tysta. ;)
SvaraRaderaDet ska jag testa! Jag lär ju ha lång tid kvar att öva mig på att säga det dessutom ;-)
SvaraRadera