"Jag har läst på lite om dig och det var inte någon uppmundrande läsning" säger läkaren som jag aldrig träffat tidigare. "Jag vet", mumlar jag, "jag är jättenervös". Upp i gynstolen och det blir alldeles tyst.
Doktorn kommenterar ingenting och inga andra ljud hörs heller. Jag blundar och tittar bort. "Du kan kliva ner nu", säger han och jag går snabbt in bakom skynket och drar på mig trosorna under den vida sommarkjolen. "Jag såg bara två blåsor, så nu avbryter vi. Din historia i kombination med ditt låga AMH-värde gör att vi inte kan göra mer för er. Det är din ålder det beror på, du kan räkna med att komma i klimateriet lite tidigare än normalt". Han frågar när min mamma kom i klimakteriet, men det vet jag ju inte, jag vet inte ens om hon hann komma i klimakteriet innan hon dog. Jag argumenterar för att vi åtminstone ska få komma till äggplock, gråter och argumenterar lite till. Ingenting av det jag säger får honom att tveka, utan han har bestämt sig för att det inte ska bli några fler landstingsfinansierade försök för oss. "Det alternativ som finns för er nu är äggdonation, du och din man kommer att få en kallelse om några veckor." Det han säger är förstås logiskt, tre så totalt misslyckade försök ger usla odds för framtids IVF:er och jag var ju förberedd på det här. Men ändå.
Jag skriker i bilen på vägen hem från Huddinge. Bilen som vi köpte för tre år sedan för att få plats med barnvagn.. Ingen hör eller ser och det känns bra att slippa åka kommunalt och att jag tar mig hem utan att orsaka en olycka.
Vilken hemsk dag. Jag minns när jag fick detta besked, allt bara brast. Konstigt att de inte erbjuder någon att prata med.. En saklig läkare är ju inte mycket till hjälp i ett sådant besked!
SvaraRaderaStor kram
Det har varit negativa besked hela tiden sedan vi började med IVF. Det känns fortfarande bittert att utredningen gick så bra, hade beskeden då inte varit så positiva hade vi sparat två år.
SvaraRaderaHåller med förra talaren om att du borde ha erbjudits någon att prata med. Vilken trist attityd läkaren hade som var så benhård och inte ville diskutera andra alternativ men jag vet att det är ett lotteri med vilken läkare som har mera sympati det har man ju märkt själv. Hemskt att få ett sådant besked men hoppas att ni kan se andra alternativ.kram
SvaraRaderaJag har ju också fått ett liknande besked. "Det finns inget som vi kan göra för er". Inte ens IVF. Det var som om framtiden öppnades som ett tomt schakt. Mörkt och fullständigt innehållslöst. Vi hade ingen bil, utan var tvungna att åka tunnelbana, jag skämdes för mina rödgråtna ögon. Vi klarade inte att åka hela vägen hem utan gick av och tog oss in på ett café. Försökte lugna ner mig lite, det kändes ju som om allt var slut. Helt otroligt att man i det läget inte erbjuds kuratorstöd eller liknande. Det går ju t ex att jämföra med att just ha fått konstaterat missfall eller en svår sjukdom.
SvaraRaderaKram!!!
Sedan vi började med IVF har det varit en enda räcka med negativa besked. I våras blev jag hänvisad till en kurator som jag hann träffa en gång innan hon blev långtidssjukskriven. Jag föreslog att jag skulle få träffa en ny kurator i fredags och läkaren sa att det skulle gå att ordna.
SvaraRaderaÖverlag känns det som om vården inte förstår vilket allvarligt besked infertilitet är, speciellt för oss som är över 35. Ibland hamnar det istället på en "skyll dig själv-nivå" eftersom jag "väntat" så länge.
Tack för att ni kommenterat, det värmer!
Kram!
Kram
SvaraRaderaFör mig uteblev istället beskedet. Jag fick ut 2-3 ägg per försök, mina embryon dog i labb 2 ggr. Ändå tänkte sig kliniken att vi skulle försöka igen. En femte gång. Jag vet hur jorden öppnar sig under en när slutet kommer, när det blir äd. Men jag vet faktiskt märkligt nog inte hur det är att få beskedet. Och jag tycker fortfarande att det var rätt knepigt att jag nte fick det... att de ville försöka igen... om jag betalade. Jag hade ju kunnat betala mig in i evigheten med mina få skruttiga ägg. Så jag fick ge mig själv beskedet. Tyvärr var jag inte så mycket mer psykologisk än din läkare...
SvaraRaderaFC: När hände det? Kanske är det så att sedan de började använda sig av AMH-värdet "dömer de ut" patienterna fortare. Eller så är skillnaden att du gick privat och jag genom landstinget. Jag fattar ju att det är kört egentligen, även utan ett lågt AMH-värde, men jag önskar verkligen att jag hade fått beskedet under utredningen istället.
SvaraRaderaHur har du gått vidare?
Sorry Nelle att jag inte såg detta... Nu har TV talat om det åt mig (även om de där säger att jag "avråds" vilket måste ha varit en missuppfattning mellan mig och SVT). Mitt slut på resan mot genetiska barn kom i augusti förra året. Jag var i Danmark vilket jag tror är den stora skillnaden.
SvaraRadera