Jo, jag tror att det alltid är bättre att veta. Då kan man gå vidare sedan. Vi bokade ett sådant möte efter vår sista landsings-ivf. Ett möte där vi bara pratade. Det var jättebra upplevde jag - även om vi till synes då var i en bättre sits än ni är nu (även om vi till syvende och sist inte verkar vara det, det är ju barn man blir glad av, inte möjligheten att göra en till ivf).
Jo, jag tror också det är bättre att få veta. Även om det gör ont. Om vi inte hade fått beskedet, hade vi inte satt igång med adoption såpass snabbt och nu inte varit så nära att adoptera. Något ont som för något gott med sig alltså.
Ja, men egentligen vet jag ju redan. Att det är kört med genetiska barn alltså. Men jag är så besviken på vården; från utredningen då allt såg så bra ut till hur den sista läkaren agerade efter sista ultraljudet. Jag önskar så att vi hade fått veta detta när vi utreddes för två år sedan och att vi hade kommit igång med adoption då istället. Jag vet att det är dumt att grubbla över det, men än har jag inte lyckats släppa alla känslor av att ha blivit lurad ännu.
Känslan av att ha blivit lurad, det kanske är något som är bra att göra upp med. Att få chansen att framföra att du känner så och höra vad vården svarar på det. Läkare är i regel väldigt självförsvarsbenägna, enligt min erfarenhet. De börjar nästan ibland försvara sig innan man sagt något. Men för att känna sig någorlunda tillfreds kan det vara bra att säga ifrån, tror jag. Ställa de frågor som man faktiskt har rätt att ställa. Kram.
Hedda: Brevet till kliniken är färdigskrivet, jag kallar det för "utvärdering". Jag tror helt ärligt att det kan vara nyttigt för dem att veta vad de kan tänka på inför möten med andra patienter i framtiden. Dessutom är det förstås bra för mig (oss) att framföra våra synpunkter på deras bemötande.
Jo, jag tror att det alltid är bättre att veta. Då kan man gå vidare sedan. Vi bokade ett sådant möte efter vår sista landsings-ivf. Ett möte där vi bara pratade. Det var jättebra upplevde jag - även om vi till synes då var i en bättre sits än ni är nu (även om vi till syvende och sist inte verkar vara det, det är ju barn man blir glad av, inte möjligheten att göra en till ivf).
SvaraRaderaJo, jag tror också det är bättre att få veta. Även om det gör ont. Om vi inte hade fått beskedet, hade vi inte satt igång med adoption såpass snabbt och nu inte varit så nära att adoptera. Något ont som för något gott med sig alltså.
SvaraRaderaJa, men egentligen vet jag ju redan. Att det är kört med genetiska barn alltså. Men jag är så besviken på vården; från utredningen då allt såg så bra ut till hur den sista läkaren agerade efter sista ultraljudet.
SvaraRaderaJag önskar så att vi hade fått veta detta när vi utreddes för två år sedan och att vi hade kommit igång med adoption då istället. Jag vet att det är dumt att grubbla över det, men än har jag inte lyckats släppa alla känslor av att ha blivit lurad ännu.
Känslan av att ha blivit lurad, det kanske är något som är bra att göra upp med. Att få chansen att framföra att du känner så och höra vad vården svarar på det. Läkare är i regel väldigt självförsvarsbenägna, enligt min erfarenhet. De börjar nästan ibland försvara sig innan man sagt något. Men för att känna sig någorlunda tillfreds kan det vara bra att säga ifrån, tror jag. Ställa de frågor som man faktiskt har rätt att ställa.
SvaraRaderaKram.
Hedda: Brevet till kliniken är färdigskrivet, jag kallar det för "utvärdering". Jag tror helt ärligt att det kan vara nyttigt för dem att veta vad de kan tänka på inför möten med andra patienter i framtiden. Dessutom är det förstås bra för mig (oss) att framföra våra synpunkter på deras bemötande.
SvaraRaderaVad du är bra! Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett sådant brev - men sedan blev det bara inte av.
SvaraRadera