Det är strax för påsk 2001. Min pojkvän kommer snart att göra slut och är redan på väg in i en annans famn, men det vet jag inte ännu. Det har varit på gång ett tag, men än förstår jag inte att det verkligen kommer att ta slut.
Jag är ensam på en parkering någonstans i mitten av Sverige. Bussen som jag åker med till min hemstad har stannar för lunch i en hel timme och jag irriteras över att det tar så lång tid. För att få tiden att gå fantiserar jag om hur det kommer att bli nästa påsk eller kanske påsken efter det. Jag och pojkvännen i en bil, tillsammans med ett barn eller kanske till och med två.
Så blir det inte. Pojkvännen flyttar snart ihop med sin kollegas kompis och hennes hundar. Efter ett par år kommer första och sedan andra barnet, och nu finns såväl barn som bröllopsbilder till beskådan på Facebook. Det gör mig inget längre. Det var längesedan som jag sörjde det som aldrig blev. Men jag tänker på just den stunden ibland; då när jag för första gången tydligt såg mig själv som förälder, även om det bara var i fantasin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar